Det är inte ofta man kan säga det men nu har det hänt. Politikerna har både lyssnat, förstått och agerat. Och det fort som fan.I söndags kväll kl 21, i SCHYMAN, TV8, diskuterade jag bostadspolitik med både ansvarig minister och en famlande opposition, med fastighetsägare som ville privatisera mera och med ensamma föräldrar som, precis som Hyregästföreningen, ville försvara hyresrätten och behålla Allmännyttan. I slutet av programmet uppmanade jag till fortsatt opinionstryck, med en särskild blinkning till FRA-kampanjen. Och vet ni - det gick hem. Idag, måndag, kan vi läsa på DN-debatt att ansvariga politiker i Stockholms kommun har förstått. De stoppar helt sonika privatiseringarna i innerstaden. Så agerar lyhörda och insiktsfulla politiker.

/Gudrun

En grundbult i att växa till en självständig människa är att ha möjlighet att ha en egen bostad. Det är faktiskt definierat som en social rättighet i grundlagen. Med den utveckling som bostadspolitiken har är det svårt att tro att så många vet om det. I decennier har bostadsfrågorna avlövats politiskt. Både till form och innehåll. Från att ha varit ett viktigt politikområde finns numera varken bostadsdepartement, särskild minister eller bostadsutskott i Riksdagen. Från att staten betalat ut miljonbelopp för att stödja byggande och boende har bostadssektorn nu blivit en mjölkko. Skatter klirrar in i statskassan men nästan inga subventioner går ut.

Mest betalar hyresgästerna. Där finns det ingen möjlighet att deklarera avdrag för räntekostnader, något som både husägare och bostadsrättsinnehavare kan. Olika boendeformer har alltså olika kostnader och olika tjocklek på portmonnä och plånbok ger också olika boende. All statistik visar att bland de som bor i hus och bostadsrätt är de infödda svenska männen flest och i hyresrätterna är kvinnor och inflyttade svenskar flest. Låga löner ger inga miljonlån i banken. Hög lön ger lån och avdragsrätt och sammantaget lägre boendekostnad. Det är alltså dyrt att vara fattig. En gammal sanning som står sig.

Allmännyttan, de kommunala bostadsföretagen, ska vara den aktör som ska garantera att bra bostäder ska finnas för alla. Utan vinstkrav ska hyrorna kunna vara lägre och på det viset också hålla nere de privata hyresvärdars hyror. Allmännyttan har alltså en viktig roll om målet är att skapa en bostadsmarknad för alla.

Problemet är att det inte fungerar och att det inte har gjort det på länge och att det blir värre. Bostadsbrist (inte bara i storstäderna utan faktiskt i majoriteten av landets kommuner), trångboddhet, hemlöshet, segregation. Allt ökar. Avregleringen av bostadsmarkanden, omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter, att kommunerna sitter i knäet på de stora byggföretagen när de ska göra markanvisningar, monopolliknande strukturer inom byggbranschen, allt detta är delar av problematiken.

Vad som nu ska göras finns det flera uppfattningar om. De fakta och den forskning som finns tolkas olika av olika aktörer. Fastighetsägarna tycker att allmännyttan borde gå med vinst. Allt annat strider mot EU:s regler, påstår man. Hyresgästföreningen menar att det är tvärtom. Regeringen har skickat en utredning på remiss som går fastighetsägarna till mötes. Man föreslår att allmännyttan ska bli affärsmässig och gå med vinst. Hyrorna ska höjas i attraktiva områden, år från år, till dess efterfrågan försvinner, dvs. till dess det inte finns någon kö kvar. I områden där inga vill bo ska det bli billigare så de som inte har råd att bo i attraktiva områden ska kunna flytta dit. Allt det här ska ge upphov till en flyttkarusell utan like där resultatet ska bli att alla får den bostad man har råd med.

Och så blir det nog. Man, dvs män med högre inkomster har råd att bo i attraktiva lägen, kvinnor får flytta ut i periferin, tillsammans med inflyttade svenskar. Kvinnor blir alltmer beroende av män för att kunna bo bra och ensamstående föräldrar (mest mammor) ska till förorten.
Är det här ett skräckscenario? Läget är osäkert. Regeringen har inte samlat sig till ett förslag till riksdagen ännu. Ska man gå på utredningens förslag eller ska man lyssna på kritikerna? Tycker man att bostaden är en social rättighet eller ser man hemmet som en kapitalinvestering? Frågan är inte avgjord. Den är politisk. Det finns tid att tycka till. Titta på Schyman i TV8 på söndag och använd sedan opinionsverktygen för att göra din röst hörd. Inspireras av rörelsen kring FRA-lagen. Till den personliga integriteten hör också möjligheten att få stänga sin egen dörr./Gudrun

Tänk om alla kvinnor plötsligt skulle börja säga som det är. Egentligen. Börja berätta om hur det känns och hur det tär. Hur varje situation där vi fråntas auktoritet och i stället reduceras till kön (kvinnlig partiledare, kvinnlig minister, kvinnlig vd, kvinnlig idrottare, kvinnlig präst, kvinnlig allt möjligt där vanligtvis finns och förväntas män) sätter sig som avtryck både i kropp och själ. Det krävs strategier för överlevnad. Att göra dem och upprätthålla dem tar både tid och kraft. Från det vi egentligen vill göra.

I söndags handlade mitt program om just detta. Hur media möter kvinnor med makt och män med makt helt olika. Jag hade intervjuer med f.d. vice statsministern Margareta Winberg, med f.d. finansborgarrådet Kristina Axén Olin och med f.d. vd:n för Svenskt Näringsliv, Ebba Lindsö. Alla berättar om hur olika de blir behandlade för att de är kvinnor och om hur förnedrande och frustrerande det är.

Inför programmet frågade jag många fler om medverkan. Vi har ju sett rader av kvinnor avgå. Alla tyckte det var en strålande programidé men få ville vara med.
- Jag vill inte bli sedd som en bitter kärring, sa någon.
- Jag vill inte avslöja medarbetare, sa någon annan.
- Jag vill inte äventyra min karriär, sa en tredje.

Bra idé men just jag vill inte vara med. Samma reaktioner som när jag gjorde programmet om mansdominansen inom näringslivet. Få kvinnor vågar ställa upp offentligt och berätta om hur det egentligen är.

Jag förstår dem. För just de reaktioner de är rädda för är dem som kommer. Som på beställning. När journalisterna i studion ska kommentera intervjuerna med Margareta Winberg och Kristina Axén Olin så säger Niclas Svensson från TV4 just detta. - Här har vi två kvinnor som blivit bittra! Precis den typ av kommentarer som får kvinnor att tystna. Vem fan vill bli sedd som en bitter och gnällig kärring?

Men jag har fått lära mig att bitterhet är frusen ilska. Jag tror vi ska formulera en ny strategi. Vi tinar upp våra erfarenheter och tillåter oss att koka över. De som blir brända har ett eget ansvar.

/Gudrun

Svaret är att det beror på. Medias roll är intressant. Är media den part som får människor att fundera över vad som är rimligt och rätt eller är media den part som driver på och kanske t.o.m. driver fram en avgång? Och - är det skillnad på skildringar av män och kvinnor? Jag har ju, som ni vet, en hel del egna erfarenheter. Löpsedlar och krigsrubriker. Om sprit, sex och pengar. Alla ämnen som triggar igång varje proffstyckare på varje redaktion. Säkra lösnummersäljare.

Varje drev sitter som spår i kroppen. Fortfarande får jag rent fysiska reaktioner när det ringer en oväntad journalist i ett oväntat och otydligt ärende. Jag är noga med att aldrig prata runt med journalister. Om någon frågar om jag har tid att prata en stund så svarar jag att det beror på vad det handlar om. Säg vad du vill så ska jag säga om jag har tid, nu eller senare. Kan uppfattas som ovänligt men är en strategi för överlevnad, utformad i ett långt liv i offentligheten.

Jag är inte ensam om att utforma strategier i förhållande till media. Kvinnor i maktposition brottas ständigt med att vara ifrågasatta. När män har makt är det en självklarhet men kvinnor med makt är fortfarande sedda som undantag. Av många. Även av media. Granskningen blir en annan och bilden som förmedlas blir en annan. Kvinnor privatiseras, män respekteras. Kvinnor avkrävs intimitet, män upprätthåller distans. Kvinnan är i första hand kvinna (kvinnlig partiledare, kvinnlig vd), mannen är sin position.

Vi är många som har erfarenheter men det är få som vill träda fram. Man vill inte framstå som “offer”, kanske äventyra en kommande karriär eller tycker det är pinsamt att avslöja patriarkalt tänkande hos nära medarbetare. Framför allt vill man inte stöta sig med media.

När jag började planeringen för programmet med arbetsnamnet “Jag avgår - Om kvinnors makt och maktlöshet på mediernas villkor” (sänds söndagen den 5 oktober) fanns det en lång lista på kvinnor som plötsligt och ibland oväntat (i alla fall för omvärlden) fått lämna, eller valt att lämna, höga befattningar. Alla jag pratade med tyckte det var ett väldigt angeläget ämne men få ville ställa upp i programmet. En menade att det var omöjligt att prata om i TV. Det återstår att se. Några som i alla fall både ville och vågade var Ebba Lindsö, f.d. vd på Svenskt Näringsliv, Kristina Axén Olin, f.d. finansborgaråd i Stockholm, och Margareta Winberg, f.d. vice statsminister i den tidigare, socialdemokratiska, regeringen. Alla har de saker att säga om medias roll och de skräder inte orden!

/Gudrun