Att rota i Svenska Kyrkans inre liv är stundtals ganska ruggigt. Historien är fylld av förnedrande omständigheter för kvinnor. Samvetsklausulen, som jag skrev om i förra bloggen, är bara ett exempel. Men daltandet med kvinnoprästmotståndarna har fått fortsätta också i modern tid. Så sent som för fem år sedan samlade kvinnoprästmotståndet ihop sig till en motion till kyrkomötet. Man ville ändra på kyrkoordningen så att det (igen!) skulle vara möjligt att vägra vara med kvinnor. Kyrkomötet avslog motionen men från ledningen tyckte man ändå att man ville visa motståndarna en viss välvilja. Genom att påbjuda särskilda samtal, där alla ”minoriteter” i kyrkan skulle få komma till tals, skulle också kvinnoprästmotståndarna få ett forum. Med respekt för varandras olika åsikter skulle man alltså diskutera hur man på ett smidigt sätt skulle kunna fortsätta att verka tillsammans, sida vid sida. Minoritetsuppfattningen ” motstånd mot kvinnor” upphöjdes till en skyddsvärd grupp som i skydd av ”här jobbar vi med mångfald!” skulle få lufta sina åsikter. Men hallå, diskutera vad då?! Hur man diskriminerar kvinnor utan att någon blir stött? Hur man bryter mot jämställdhetslagen i bästa samförstånd? Två rasande prästvigda kvinnor anmälde kyrkan ledning (som initierat samtalsrundan) till JämO. De fick rätt. Vad hände då? Ingenting! Det var business as usual. Kyrkans ledning struntade i JämO. Man körde på med samtalen. Ärkebiskopen då hette KG Hammar. Vad tänkte han på, denne genomsympatiska man som jag ibland träffar på träningspass längs havet vid Baskemölla? Jesus var väl ingen mes?!
/Gudrun